Blog Image

Voff

Labradorerna Selma, Bojan och Majken


Vi har inte bråttom

Uncategorised Posted on Mon, May 25, 2020 12:54:46

Vi började dagen med ett morgondopp på den lilla badplatsen en bit härifrån. Ja, hundarna stod för själva doppandet alltså. Jag kom på att vi inte har promenerat dit en enda gång i år och efter första juni får man inte ha hundar där, så vi passade på.

Egentligen skulle vi ha deltagit i en tävlingslydnadsgrupp ett antal måndagar i maj/juni och inte alls ha hunnit med något morgonbad. Men när vi snubblade in på träningsgruppen gång två, efter bilhaveri gång ett, så insåg jag att det inte alls var vad jag hade tänkt mig.

Det visade sig att alla skulle träna samtidigt på en f d lekplats i ett radhusområde och med Majkens svårigheter att fokusera de senaste månaderna så var det jättemånga för många störningar för oss att göra något vettigt alls. Förutom de andra ekipagen som höll igång så passerade det folk på promenad, lekande småbarn, katter, hundar… och så vidare. Majken var som i en dimma och när vi åkte hem så frågade jag mig själv hur i hela fridens namn jag har kunnat tycka att tävlingslydnad är så kul! 

Jag hade trott att vi skulle köra en och en på en träningsplan och hoppats på en massa inspiration och tips för att komma vidare.

Efter nästan en veckas vånda -jag har ju liksom betalt en ordentlig summa för det hela- så hörde jag av mig till den vänliga kursledaren och förklarade vårt dilemma. Hon svarade att hon inte hade tyckt att det var så farligt med Majken, men att hon ju inte har sett henne som hon var som valp (nämligen engagerad och lättmotiverad). Hennes förslag var att istället för att delta i träningsgruppen så kan vi få två privatlektioner till hösten. Det tackade jag ja till omgående!

Men för tillfället har jag bestämt mig för att pausa lydnadträningen med Majken och göra lite annat för att hitta en bra känsla igen. Vi har inte bråttom med något alls, utan tar det lilla lugna. Spårandet är ju åter igång och det går finfint. I övrigt har jag introducerat lite enkla rallylydnadsövningar som hon verkar tycka är kul och så är planen att jobba in en stabil platsliggning och kanske budföring om jag får träningshjälp. Så får vi se vart det barkar hän framöver.



Ifred

Uncategorised Posted on Fri, May 22, 2020 17:13:04

Det är otroligt mycket folk som har hittat till våra motionsspår. Jag försöker ha hyfsad koll både framåt och bakåt när vi är ute och lufsar så att vi ska kunna uppföra oss väl. Men weimaranern som häromdagen dök upp från ingenstans i en liten T-korsning, den var jag icke beredd på. Nota bene , lösspringande och jagande en boll. Visserligen var den väluppfostrad, men gissa om det var triggande för labradordamerna. Boll + lösspringande hund mitt framför oss! Nåväl, inga brutna ben, så jag får väl vara nöjd. Men jag var nöjdare förr när vi fick vara ifred och det bara dök upp enstaka motionärer på våra joggingturer.

“Det kanske kan komma något gott ut av den här pandemin om folk börjar röra mer på sig i naturen” tyckte sonens ena assistent. Gott och gott. Ni skulle se lämmeltåget av vandrare som kommer gående på Sörmlandsleden några hundra meter från mitt hus, först på landsvägen och sedan upp i vår hemmaskog. Jag, som är svårt beroende av att vila nerverna i skogen med mina doggar, vill inte ha en massa ryggsäckstomtar som stegar fram med hurtiga kliv.

Ska man vara ifred så får det bli hyfsat tidiga rundor, som i morse när vi faktiskt inte stötte på en levande själ. Eller det gjorde vi faktiskt om man räknar några rådjur. Hundarna var dock mer fokuserade på de geggiga dikena än på viltet. Bajs av olika slag och gegga, det är deras melodi.

Selma avstår dock vanligtvis från leriga diken men lyckas ändå smutsa ner sig utan problem. Kolla!

Det är bara om hon är okopplad och de andra på koppel som hon ibland dyker ner i något lerigt dike. Jag misstänker att hon då i första hand gör det för att retas med de andra.

Här försökte Majken retas, med en festlig träbit. Synd bara att ingen av de andra uppbådade något intresse för den lilla klenoden.

På det hela taget var det en mycket lyckad tur, ifred från alla nyblivna friluftsentusiaster!



Röntgenresultat

Uncategorised Posted on Tue, May 19, 2020 19:53:26

Majkens röntgenresultat kom redan förra veckan och osannolikt nog har jag begåvats med ytterligare en hund med A-höfter och fria armbågar! Helt fantastiskt!

Det som rörde till det var att de gjorde ett bifynd när de röntgade, en “bula” på skelettet (?) i bäckenet. Veterinären kunde inte säga vad det var så bilderna skickades till Strömsholm för bedömning. Två rutinerade herrar tittade på dem och kom fram till att det med största sannolikhet är en “normalvariation”. Inget farligt och inget hon känner av. Den skulle kanske vara i vägen om hon skulle få valpar, men det har ändå aldrig varit tanken.

Om man vill kan man röntga en gång till i höst för att kolla så att den inte har förändrats. Eller kanske röntga längre fram. Eller inte alls.

Jag släpper det där för tillfället och gläds åt Majkens finfina höfter och armbågar och så får jag fundera på om jag ska gå vidare med det där eller inte i ett senare läge.



Perioder

Uncategorised Posted on Sun, May 17, 2020 15:05:47

Tränar gör vi ju för det mesta regelbundet, men det går lite i perioder vad vi gör. Nu, till exempel, känner jag att lusten att spåra, lite förutsättningslöst i alla fall, allt mer kommer tillbaka. Ja, om jag bara tänker på att lägga upp det så att jag inte fullkomligt kör slut på mig själv i alla fall.

Den här veckan har jag haft en sådan tur att jag fick ett fint fältspår här i närheten till Majken av aussiematten redan för några dagar sedan, så när dottern och jag skulle på skogsutflykt idag så lät jag Bojan få spåra istället för Majken. Så blev allt lite lagom ansträngande för matten! Och dessutom kunde jag få hjälp av dottern att göra en omstart på Majkens uppletande med lite synretning och sådär, för uppletande har hon bara fått testa sporadiskt hittills. Det blev väldigt bra träning (och behöver jag säga att Bojan spårar som en Gud?)!

Selma tycker egentligen att ett föremål kan vara lagom. Men hon ställer upp på två under förutsättning att hon har möjlighet att rulla sig mellan föremål nummer ett och föremål nummer två.

Lilla Duffy går från klarhet till klarhet. 50 meter spår idag (synretning och direktpåsläpp). Hon älskar att använda sin nos! Sen fick hon promenera lite med Bojan.



Plötsligt slår hon till

Uncategorised Posted on Thu, May 14, 2020 18:16:40

“En labrador av den gamla sorten. Låter sig inte imponeras.” skrev Curt Blixt när Selma gjorde BPH. Han var mycket förtjust i henne och det är ju sådant en malligt kommer ihåg. Min egen, objektiva bedömning är att hon är alldeles bedårande. Faktiskt perfekt. Och jädrigt stabil.

Hon har varit det trygga navet i hundflocken ända sedan hon var runt 15 månader och labrador nr. 1, Tilda, somnade in. Labrador nr. 2 var borta sedan några år p g a hälsoproblem och kvar var Herr Pudel och Selma. Vippson var hjärtesnäll med sina labradorer, men han var inte modig. Alls. Så Selma steppade upp och bildade den stabila kärnan och det är hon än idag. Hon leder flocken med lugn, trygg tass.

Fastän de bruna labradorerna leker mycket mer tillsammans och gärna bildar hög i soffan och sånt där så tycker jag inte att Selma är utanför. Hon gör bara sin grej och till den hör definitivt inte att bilda hög. (Det har hon aldrig gillat.) Leker gör hon inte heller längre så särskilt mycket. Men plötsligt, när en minst anar det, så slår hon till.

I morse var det Majken som fick den äran.
“Hurra! Det måste vara min lyckodag!” tänkte Majken.

Selma släpper på all värdighet och kör.

Hon avslutar alltid leken medan de andra bara har börjat och snopet  undrar om det roliga verkligen redan är slut. Men där gives ingen pardon. Sedan får Bojan och Majken leka bäst de vill medan Selma ägnar sig åt viktigare saker. (Hästbajs, vattenpölar… sånt.)

 



Löphjärna

Uncategorised Posted on Sun, May 10, 2020 16:51:57

Med reservation för att träningsdevisen i denna flock är kort och kul så skulle jag ändå säga att Majken som valp har varit duktig på att fokusera, inte minst jämfört med Moster Bojan, som visserligen alltid tar sig an uppgifter med stor entusiasm, men som oftast tar i lite för mycket. Mer kropp än knopp.

Men så började Majkens första löp närma sig och med detta så checkade den arma frökens skalle allt mer ur. Vi pratar veckor innan. “Måtte det rackarns löpet komma igång snart!” tänkte matten vanmäktigt för sig själv. Och det gjorde det ju till slut. Då gick det ännu sämre att träna. Jag brukar alltid prova att träna med mina tikar även om de löper och funkar det inte så avslutar vi bara snabbt och elegant. Det blev ett antal extremt korta pass. Jag går inte närmare in på detta.

Nu är det färdiglöpt för Majans del sedan i alla fall 1 1/2 vecka och sakta, sakta börjar jag faktiskt känna igen min tös. Vi träffade ena aussiegänget i veckan för lite lydnadsträning. Träningen gick väl sådär, men det fanns guldkorn. Jag kunde skönja gamla Majan.

Idag åkte vi till skogen (hela labbegänget och lilla Duffy) och spårade och då var Majken ta-mej-tusan på topp. 470 meter utan problem. Matte glad.

I startgroparna
Färdigspårat

Bojan, som inte spårat på evigheter, fick ett lika långt spår, fast med spårupptag. Det gick också som tåget. Duffy: 30 meter spår. Gick finfint. Men Selma, hon fick bara vara sällskapsdam idag och visade ganska tydligt när vi kom hem att hon hade tråkigt. Bara så att jag inte skulle tro att hon är redo för pensionärsliv.  



Testat lite

Uncategorised Posted on Sun, May 03, 2020 19:21:07

Jobbade extra igår eftermiddag och kväll som assistent till sonen. När jag skulle parkera bilen vid hemkomsten började den bete sig märkligt. Men inga varningslampor lyste. Jättekonstigt. Fick tag på min bilmekbekant i förmiddags. Han tyckte inte att jag skulle köra någonstans förrän han kommit förbi med sin dator och kopplat in något elegant program som kan kolla om det är något fel på Fordens elektriska vindlingar. Imorgon blir det, så det är bara att vackert hålla sig hemma här ute på landet tills dess och hålla tummarna att han antingen inte hittar något fel eller hittar något som han kan åtgärda.

Tyvärr missar jag första gången med lydnadsträningsgruppen med Anne Dahlin på grund av detta. Nu är det en världslig sak jämfört med vilka olyckor som kan drabba en, men jag har verkligen sett fram emot att komma igång med mer tävlingslydnad med Majken och att få lite nya, fräscha tips. Så lite besviken är jag.

Tur i oturen idag var att dottern och lilla Duffy var på besök och eftersom vi skulle hålla oss hemmavid så passade vi på att testa lite dog parkour på min tomt. Duffy fick visa oss några grundövningar.

Kliva snyggt och elegant på stege som ligger på marken. Inga problem.
Premiär på stegen för Selma. Inget att hetsa upp sig över, enligt henne. Det är ju bara att gå.
Majken gasade på betydligt mer. Men det gick bra. Inga brutna tår.
“Det kanske räcker här?” undrar Bojan.
Gå under något.
“Okej, det ska väl gå. Lite trångt bara!” tyckte Selma.
Majken. Full fart under stolen. Sprängde fram!
Selma föreslog först den här eleganta varianten.
Stå på stenplatta. Plättlätt enligt Duffy.
I alla fall om det räcker att ställa framtassarna på den, tyckte Bojan.
En tass på den lilla träbiten tyckte Majken var lagom.
“Pilutta dig! Jag trampar väl med två då.”
På ett litet nafs var Duffy uppe på stubben. Spänstig liten tjej, det där.


Dags

Uncategorised Posted on Thu, April 30, 2020 19:46:28

Vi fortsätter med våra joggingturer. Två gånger i veckan tycker jag är lagom, både med tanke på mina knän och på vad som hinns med. “Vafalls?” utbrister kanske Vän Av Ordning. “Hade inte människan en massa inställda speljobb och borde ha massor av tid?” Svar nej. När jag lägger ihop timmarna som jag jobbar som assistent med de obetalda timmar jag behöver öva för att inte tappa det helt -för det blir ju förhoppningsvis en del spelningar framöver – så kommer jag upp i ungefär heltid. Och hundarna vill nog inte lägga mer tid än vad vi gör på att tvångsspringa i det läget. Hellre så mycket tid som möjligt ute i spenaten, om man frågar tjejerna!

Men i morse blev det motionsspåren innan det var dags för Majken att åka till veterinären och vaccineras. Hon fyllde ett den 19 april, så det var dags. Och det börjar även bli dags för röntgen av höfter och armbågar, vilket alltid är en rysare. Jag inser att rent statistiskt borde jag nog inte ha turen på min sida ytterligare en gång efter tre hundar i rad med A-höfter. Nästa vecka har vi röntgentid. Det är bara att bita ihop!



Next »