Labradorerna brukar normalt sett alltid vara pigga på att
träna, vad det än vara månde, men det finns definitivt gradskillnader i
entusiasmen. Och den stora favoriten är skogsträningen, särskilt i goda vänners
lag, som idag när vi träffade vårt kära schnauzergäng.

Bojan var så till sig att när hon äntligen fick gå sitt 800-meters-spår
så kastade hon sig ut i spåret, drog som en oxe och gick raskt över två
spårpinnar. Efter en stund började hon undra varför det inte fanns några
spårpinnar (som man får så god tubost för när man hittar) och självbelönade sig
med att äta rådjursbajs. Då sa matten bistert till Bojan att lägga sig ner en stund
och lugna ner sig. Och se! Sedan spårade min bruna labradordam som värsta
proffset, plockade pinne efter pinne och blev inte trött alls, trots att hon aldrig
har fått ett riktigt så långt spår förut. Nästa gång ska jag trixa till starten
rejält med vinklar och pinnar så att hon fokuserar på rätt grejer från början.

Riesenmatten, som var hostig och dan, gjorde ett kort med riktigt svårt spår till Prinsen. En smart lösning när en vill trötta ut sin hund men inte orkar älga runt i terrängen!

Selma och schnauzerdamerna körde istället uppletande i flygande
fläng. Min svarta labradordam var på topp, men vi sejfade som vanligt med
stora, men mycket väl gömda, föremål. Jag litar inte på att hon inte råkar svälja miniföremål om hon blir
tillräckligt upphetsad. Det var ju på grund av detta som vi abrupt fick avsluta
hennes brukstävlande för ett par år sedan, eftersom det blir i omständligaste
laget att åka till veterinären och kräkas varje gång man är och tävlar…