Årets mörkaste dag har varit riktigt gråmulen och ruggig,
som sig bör. Halt är det också. Rena rama skridskobanan ute hos mig.

Det blev till att stappla sig fram i mörkret på den isiga
grusvägen med hundarna i morse innan vår morgonträning i Nykvarnshallen. När vi
kom ut ur hallen klockan åtta var det fortfarande nästan mörkt! Men nu vänder det
ju. Ja, imorgon alltså.

Jag hoppas att det antingen kommer mer snö eller att det
töar så att isen försvinner. Igår löste jag rastningsproblematiken genom att
åka upp till de närliggande motionsspåren och promenera. Eftersom de inte har
gjort några skidspår däruppe ännu som pressar ihop snön och som i rådande
väderlek skulle ha blivit till is så gick det jättebra att kliva fram med raska
steg.

Idag åkte vi upp till Måsnaren och gick kyrkrundan. Men
såklart föredrar jag ju att rasta hundarna hemmavid, för bil kör jag alldeles
för mycket ändå. Det blir så på landet, tyvärr. Och i mitt jobb.

Vi tränar lite i vardagsrummet också, mellan varven. Bland
annat håller jag på att lära hundarna ett trick: att nicka. Trick är verkligen
inte vår starka sida, men jag ville göra något nytt med dem och samtidigt
fräscha upp min förmåga att shejpa. Men jag får säga att Anita Axelssons
förslag i hennes tricksbok på hur man kan lära in det var väldigt krångligt.
Hon klickade för huvudrörelser, började med att belöna nere när hunden tog ner
huvudet och uppe när hunden tog upp det. Sedan gick hon vidare med att belöna
nere när huvudet var uppe och tvärtom. Detta tyckte Axelsson fick fram en fin
pendelrörelse. Mina hundar fattade ingenting när jag gjorde så. Men om jag klickade
när de råkade böja ner huvudet och sedan belönade precis rakt framför nosen när
de tog upp huvudet igen så fick de ganska snart flyt, i alla fall Selma. Jag tror
jag ska nöja mig med en nickning och
kommandot kommer att bli ”Okej?”.