Det är alltid världens energiboost att träffa riesengänget, även
när det är lite kortare sejourer, som idag när vi tränade uppletande
tillsammans. Pigga typer det där, inte minst den yngsta förmågan som jag inte
lyckades ta en enda vettig bild på, trots att jag brände av ett antal för att
vara på den säkra sidan. Jojo.

Lite bättre gick det med den här snyggingen, men så satt hon
också bara och väntade på att få börja sitt uppletande.

Selma hade mer spårnos än nos i luft idag och gjorde
kanske inte sin förnämligaste insats i uppletanderutan, men Bojan hade inga särskilda
problem. Hon har väldigt lätt för att hitta grejer och är dessutom snabb. Det enda
med henne är att hon inte är hundra på det där med att hålla sig där vi har
vallat och det tror jag bara beror på att hon har kört så lite uppletande och
att det blir så långt mellan gångerna.

Vi noterade ett lustigt fenomen, något som vi har märkt många
gånger förut. Skogen där vi höll till är vidsträckt. Där finns alltså massor med plats. Ändå ställde sig
spårgänget, som anlände strax efter oss, precis vid våra bilar och la sina spår
i princip några meter utanför vår uppletanderuta. Inte för att det gjorde
något, men det är bara så skumt. Kanske
förmådde de inte tänka om när de hade planerat att vara just där, kanske var de
bara pratsugna. Vad vet jag.

När vi hade tränat klart tittade solen fram en kort stund och Malmsjön visade sig från sin bästa sida.