Något som jag tycker kännetecknar bra hundträningskompisar
är att de är lika engagerade i kompisarnas hundar som i sina egna. Och jag måste
säga att jag har några riktiga guldkorn till träningskompisar på så vis. Jag tänker
till exempel på mängder av fantastiska, kluriga, pedagogiska spår som de har
lagt till mina hundar, alla uppmuntrande hejarop jag har fått när jag som bäst
har behövt det och vårt gemensamma idékläckande när jag har kört fast.

Såklart hoppas jag att jag också bidrar med något bra till
deras hundar. Och idag vet jag med säkerhet att så var fallet!

Vi hade en liten spårdejt med ena aussiegänget och på dagens
agenda stod bland annat att se om vi kunde få igång den lilla valpen att spåra. De
hade testat spår någon gång på lite olika vis utan att hon egentligen begrep
något alls, vilket i och för sig inte är särskilt ovanligt med små valpar. Men
aussiematten var ändå sugen på ett nytt försök.

Mitt förslag idag blev att jag skulle lägga valpspår ungefär
som man kan göra när man tränar spårupptag. (Det var för övrigt så som S:ta
Selma började sin spårkarriär som 10-12-veckors plutt.) Man går en bit i
spårets riktning, sätter upp en snitsel (så att föraren sedan vet mellan vilka
punkter spåret går), går en bit till (idag ca 30 meter), sätter upp en
slutsnitsel, lägger en belöning (idag snusdosa med godis) och fortsätter rakt fram
i spårets riktning en bit till.

Jag lade två stycken sådana spår ifall det
första inte skulle funka och de ville prova en gång till. Sedan tog
aussiematten ut valpen ur bilen, satte på den sele och långkoppel, gick lugnt
och fint mot spåret, snett i spårets riktning, utan att säga något eller göra något
särskilt. I bästa fall skulle valpen spontant ta upp spåret. Om
inte hade ju inget blivit ”fel” och det skulle bara bli som en
liten promenad för valpen.

Men lilla Lycka, som hon heter, fattade galoppen
direkt, så hon fick sedan prova även spår nummer två, vilket gick ännu bättre än spår nummer ett. Klang
och jubel!

Övriga aktiviteter idag var uppletande för Selma (och det
var tur att hon hade osväljbara prylar för idag var hon exceptionellt yster och
hade säkerligen kunnat svälja mindre föremål i pur upphetsning), uppletande för
storasyster aussie, start på uppletande för valpen samt spår till Bojan. Aussiematten hade lagt ett finurligt spår, inte så långt, kanske 400 meter, med spetsvinkel och annat
smått och gott, just sådär engagerat som jag skrev om i början av dagens
inlägg. Riktigt roligt och dessutom suveränt spårat av min bruna
labradorpralin!