Den 30 december fyllde Selma åtta år. Av detta märktes inget
på dagens veterinärbesök när den årliga vaccinationen skulle ske. Åtta månader och odräglig unghund hade varit
en bättre gissning. Yster som aldrig förr studsade hon upp och ner och passade
dessutom på att skälla lite på en gråmurrig jycke bara för att det var kul. (Annat
var det med den komatosa 13-åriga labben i väntrummet. Väldigt stillsam.) Men hon
skärpte upp sig vid själva hanteringen inne på rummet, så det förmodar jag att
jag får vara tacksam för! Och hennes vikt avslöjar heller inte att hon börjar
bli lite till åren. Hon ligger stadigt på strax över 28 trots att hon är
kastrerad.

Efter veterinären så åkte vi och spårade. Jag
försöker vänja in mig på att man visst det kan spåra sådana här dagar, trots att
det är vinter och allt, för det är ju som sagt inte så mycket snö och dessutom inte särskilt kallt.

Bojans spår var knappt 700 meter och Selmas 300. Selma var oerhört belåten över att få spåra och hade
ungefär samma tryck som när hon var unghund. Och då får man hålla i hatten, så
att säga. Men jag tror faktiskt att hon var helt nöjd med sina futtiga (men
kluriga) 300 meter, tack och lov, för det får ju ändå vara Bojan som jag lägger
mest krut på. Och det var ganska tunggånget ute i terrängen, för matte, så jag tackade mig själv som inte
tog i i överkant med Selmas spår.

Eftersom vi ändå var där passade jag på att rasta hundarna
en stund vid Malmsjön, där isen nu ligger tjock. Det är ganska populärt att åka
ut dit med sina hundar. Bland annat träffade jag en dam med två förtjusande
korthåriga taxar. Eller ja, den ena var förtjusande. Den andra kunde tydligen jobba
extra som symaskin med sina sylvassa gaddar. Matten berättade först efter en
stunds samtal att den bets. Vilken tur att jag har som princip att aldrig göra några närmanden utan att fråga hundarnas ägare först.