När jag rastade hundarna på fältet härute för ett par dagar
sedan så mer eller mindre snubblade vi över några läskiga inälvor från … ja,
kanske en älg? Sssspännande tyckte
labbarna, men lät bli att gå dit när jag sa att de inte fick. Annat var det med
en av jakthundarna härute som hade kalasat på detta ordentligt. ”Han kommer
inte att lukta gott ur munnen ikväll!” suckade hans husse. Skulle inte tro det.

Hur som helst. Nu är det där slafset rejält översnöat och
därför tyckte jag idag att en promenad där för att pulsa i snön kunde passa
bra. Jädrar vad det sög i benen. Och då har jag ju ändå mycket längre ben än
vad labbarna har.

Det roliga är att Selma, som normalt är en ganska långsam
hund, var mycket aktivare i snön än Bojan, som normalt gillar att ta i. Selma
är nämligen galet förtjust i snö och med rätt motivation saknas ingen energi
där inte. Bojan, å sin sida, tycker för all del att snö är trevligt, men inte trevligt och när vi hade pulsat
kanske halva sträckan så började hon maska genom att gå bakom mig i fotspåren
som jag hade trampat upp.

När tjejerna simtränar i sjön om somrarna är scenariot det
omvända. Bojan simmar fort som tusan och ger aldrig upp medan Selma tycker att
lagom är bäst.