När jag ändå var tvungen att susa till min fantastiska bilmek i Järna för att byta lampor på bilen så passade jag på att ta med Majken på lite stadsmiljöträning. Eller stad och stad. Järna är ett litet samhälle strax söder om Södertälje vars centrum är… ska vi säga… minimalt. Men det räcker gott för en valp som håller på att utvecklas till en lantis. (Och vems fel är det om inte mattens. Men det är aldrig för sent att bättra sig väl!?)

För säkerhets skull rotade jag fram Herr Pudels gamla hurttasele då jag misstänkte att det kunde bli en del hoppande och drag i kopplet. Vi går ju inte jättemycket i koppel. Heller.

Sen tänkte jag att det nog var bäst att vara tungt beväpnad också. Det fick bli tubost.

Vi parkerade bilen vid Överjärna kyrka. Jättespännande, tyckte Majken och viftade vilt på svansen. Alla flanörer i den lilla parken bredvid kyrkan var också jättespännande. Så många att hälsa på, så lite tid! “Här ska inte hälsas på någon!” förklarade jag och halade fram mitt trumfkort: osten.

Sedan tog vi oss med ostens hjälp fram i sakta mak till det lilla centrumet och satte oss en stund på en bänk. “Nu ska vi passivitetsträna, Majken,” upplyste jag henne om. “Det är nyttigt, förstår du.” Jättetråkigt, tyckte Majken.

Jag noterade att den lilla dvärgpudeln som skällde ut henne tyckte hon var helt ointressant, men sen kom det några underbara byggkillar. Ja, det tyckte Majken alltså och studsade upp och ner. “Jag får skämmas, Majken!” suckade jag. “Nu går vi till bilen igen och vilar nerverna. Mina alltså. Dina verkar vara på topp!”

Men först gjorde vi en liten avstickare till en lekplats som Majken tyckte var härlig. Väldigt bra känsla. Och så mycket att tugga på! “Du Majken, nu åker vi hem och tuggar istället,” sa jag och så rundade vi av för denna gång.

Ska vi säga att det finns förbättringspotential för oss i stadsmiljö.