I morse var vi ute och spårade i sommarvärmen. Fast det är höst. Bojan tuffade på sina 1000 meter med alla pinnar in på 25 minuter. Väldigt bra! Majkens spår var 150 meter och det gick undan. Förutom ett par godisburkar i spåret så hade matte “tappat” ett par spårpinnar som Majken intresserat noterade. (Särskilt efter att ha fått tubost efter den första upptäckten.) Selma fick avstå idag. “Du kan väl gå runt och malla dig över dina certpoäng istället, Selma!” tyckte matten. Fast Selma är ju inte den som hetsar upp sig i första taget, om det inte gäller Markus, som hon älskar så innerligt. Vattenkontakt är förstås inspirerande också.

Hundarna fick bada efter spårandet. Vilka livsnjutare, alltså!

De fick strutta runt på den konstiga, plastiga bryggan också. Man ska ju tänka på sådant när man har valp. Testa olika underlag. Nu är ju Majken inte den räddhågsna typen, men ändå.

Men vattnet var skojigare. Förstås.