För länge sedan, när jag bodde i Malmö och senare något år på Gotland, var jag i stort sett oberörd av blåst och isande vindar. Det var ju liksom vardagsmat där! Men numera tycker jag nästan att det stressar mig. Som exempelvis de senaste dagarnas lätta stormande. Väldigt omysigt alltså.

Aussiematten och jag hade stämt spårträff igår eftermiddag, efter att jag hade jobbat klart. “Det är säkert lä i skogen!” sa vi. Jo tjena. Inte direkt. Dessutom var det fullpepprat av höstens plågoris: svampplockare. (De dyker upp överallt som svampar ur jorden med något maniskt i blicken.) Vi skippade spårandet och körde uppletande istället. “Vi jobbar med lösa hundar här!” hojtade jag med jämna mellanrum till alla korgförsedda människor som kom gåendes. Egentligen borde jag ha sagt lösa, aggressiva hundar för att bli av med dem, men jag gissar att ingen skulle gått på den lätta när de fick se våra vänliga varelser skutta runt i terrängen.

Planen var egentligen att Bojan skulle fått ett långt spår för att träna spårkondition, men nu får vi nöja oss med ett kort, peppigt genrepsspår senare denna vecka innan spårtävlingen nästa helg. Vädrets makter rår man som bekant inte över.

Desto skönare hade vi det i skogen i morse, nu när vinden börjat mojna. Riktigt rofyllt. Ja, så lugnt det kan bli med en energisk valp. Jag lyckas i alla fall relativt bra med att avstyra det värsta brottandet med Bojan. Det är ju där med skaderisken, ni vet. Har man en gång varit med om att en hund skadat sig ordentligt (och då rörde det sig ändå om lek mellan våra två vuxna, gula labradorer) så blir man lite nojig!