Plötsligt tog jag mig i kragen och la spår till alla tre hundarna. Det händer inte så ofta eftersom spårmarken och orken ska räcka. Men desto roligare när det blir av!

Idag invigde jag dessutom min nya, lite större och Mycket Märkvärdiga Midjeväska, införskaffad på XXL. Det blir nämligen en himla massa pinnar som ska få plats när spåren börjar bli längre -förutsatt att hunden hittar dem förstås- plus en massa annat bröte som vattenflaska, tubost och … diverse.

Dagens plan för Bojan var ett kortare spår med tidigt utlagd pinne för att vara uppmärksam från början. Det blev 530 meter, men jag tror hon möjligen gick över pinne nummer två istället, i pur upphetsning.  Annars nemas problemas.

Majkens spår var 225 meter – det längsta hittills och inte alls för långt. Hon är verkligen duktig på att spåra för att vara så liten -tycker i alla fall jag- och väldigt road av det hela. Själva spåret är roligare än de godisburkar och pinnar som jag lägger ut, enligt Majken, så desto större anledning att jobba in pinnarna redan nu så att jag inte får en hund som galopperar fram i spåret. Alternativt drar som en oxe.

Selmas spår var lika långt som Bojans. Hon var lycklig. Matte också. Det känns som att hjärtat ska sprängas av kärlek till den där hunden när hon borrar ihop sig till en svart, hårig boll och bara kör så det ryker. Kanske tyckte hon att jag gick aningen för långt när jag pussade henne i pannan vid en av pinnpauserna. Tänkte förmodligen: “Skärp dig och hala fram tubosten istället, matte!”

Vi avslutade med en liten skogspromenad. Sen var matte trött! Hundarna också.