Bäst vi gick där på skogsstigen idag så fick jag, men inte hundarna, syn på en flock rådjur som korsade stigen kanske 30 meter längre fram. Jag begrep ju såklart att när vi kom fram till den punkten så skulle hundarna reagera.

Kanske skulle Selma och Bojan springa en kort lov åt det håll som rådjuren fortsatt och sedan vända tillbaka till mig. Kanske skulle de bli mer intresserade än så och då skulle jag få ropa ett nej och kalla in dem. Svårare än så brukar det aldrig vara med dem faktiskt.

Men med en valp, som är under utbildning så att säga, så vet man ju egentligen aldrig vad den kan tänkas göra. Ändå valde jag att fortsätta framåt med hundarna okopplade då jag gissade och hoppades att jag skulle kunna hantera även Majken. När vi kom fram till rådjursspåren så satte Majken nosen i backen direkt och började spåra efter dem och fort som tusan gick det dessutom. “Nej, Majken!” ropade jag omedelbart och visslade i pipan. Och hon vände på en gång och kom tillbaka till mig!

Klang och jubel! Och av en lycklig slump hade jag med mig superbelöningen, tubost, ut på promenaden så det blev verkligen bingo för Majken. Det blev en bra påminnelse om att jag alltid ska försöka ha med något extra ordinärt smaskigt att trolla fram i lägen när jag verkligen vill att det ska vara jackpot för hunden! (Oftast har jag nog bara enklare torrisar.)

Mästerliga Majken
Bästa Bojan
Super-Selma