I helgen har vi har varit på kennelträff. Oktober visade sig från sin vackraste sida och stämningen var finfin. Det vill gärna bli det med en massa glada labradorer som ofta har ägare i samma stil.

Ett par syskon till Majken var på plats liksom hennes mamma Elsa (Bojans syster). Här är två brorsor som är lika “hopplösa” och gängliga som Majken är för tillfället. (Och jättemysiga förstås.)

Och så kom två valpar från kullen som föddes lite efter Majkens. Bland annat lille Svante. Söt som socker och mycket godmodig.

Sen kom ju också diverse andra släktingar. Jag hade med alla mina tre till exempel. Och de här två godbitarna går inte av för hackor. Vilka snyggingar va.

Det var viltspår för de som ville och personspår för Bojan och Majken. Det var lite jakttips och det var en del valpövningar för kontakt och koppelgående. Det sistnämnda extra nyttigt för Majken som inte har minsta problem att hoppa ur bilen och trots svår upphetsning leverera på topp i spårarbetet (ja, för sin späda ålder alltså), men som har betydligt svårare att bara knalla vid min sida och strunta i alla härliga hundar och människor. I alla fall i ett sånt här sammanhang med idel jovialiska släktingar. När vi är på olika klubbar och tränar går det rätt bra även med runt-omkring-delen.

Ja, man kan ju inte bli annat än varm i hjärtat efter en dag i labradorernas tecken och förhoppningsvis blir det fler träffar framöver. Det är en av fördelarna med att ha en engagerad uppfödare. (En extra bonus är att även Elsas matte är så mån om de små telningarna.)