Plötsligt händer ju saker, som bekant. Som att jag i morse gick ut med Majken på egen promenad istället för att köra vår vanliga, kollektiva lösning. Eller att solen faktiskt visade sig under ett par timmar fram på dagen.

Majken blev sju månader igår och kan fortfarande nästan inga jaktapporteringsgrunder. Men det går väl att ändra på, tänker jag. Så vi passade på att köra lite närsökssignal, inkallningssignal och att komma in till mig med leksak på promenaden. Någonstans får man börja!

Att gå ut med Majken på tu man hand var ju plättlätt. Så följsam och fin så. Och som grädde på moset fick hon sedan träna på att vara själv en halvtimme när jag tog en liten prommis med de andra. Gick bra det med. Hon har skam till sägandes varit väldigt lite ensam utan de andra labbarna. Jag brukar vara så bra på att lära mina valpar att kunna vara ensamma så att jag kan gå ut med de äldre, men det har varit lite motigt med Majken som har varit skeptisk till sådana övningar och helst haft tanterna som sällskap.

Ja, sen hände då det märkvärdiga att solen visade sig en stund. Efter förra årets torka har vi ju lärt oss att inte klaga på regnväder. Men jösses vad det har varit grått och regnigt länge nu. Dagarna har passerat i någon sorts halvdager, så det var skönt att få lite ljus innan nästa regnväder drar in i morgon.

Här står jag och ser cool ut. Lägg särskilt märke till solblänket i pälsen! M v h /Bojan