Som jag nog sa så fyllde Majken sju månader för några dagar sedan och jag skulle nog säga att hon har börjat bli lite spökig och lite slynglig. Det är inga dramatiska förändringar, men ändå något att ha i åtanke. Därför tog jag återigen ut henne på en egen promenad i morse för att bonda lite med henne och också för att passa på att aktivera henne förstås.

Det hela var helt osvårt. Hon passerade det frestande bananskalet som någon slängt, men lät hon bli det. Hon passerade hästbajshögen och avstod från att hugga in. Hon lät bli att jaga den lockande cyklisten. (Allt detta på mattes inrådan.) Hon gick fint i koppel. Hon gick fint utan koppel.

Hon fick sitta still medan jag droppade godisar runt henne och sedan leta efter dem när jag blåste närsökssignal. Hon fick springa på linjetag 10-15 meter till godisskål några gånger. Jag introducerade stoppsignal genom att blåsa den när hon inte hade fokus på mig och sedan direkt kasta en boll till henne. Vi testade lite att ligga kvar.

Sedan promenerade vi hem igen och jag kan säga att det tog på Majkens krafter att vara så in i bängen välartad. Och vad passade då bättre än att avsluta med den eftersatta ensamhetsträningen? Majken var tyst när jag gick ut med de stora hundarna. Majken var tyst när vi kom till baka. Mycket sömnig. Matte nöjd. Supernöjd.