Vi åkte på skogsutflykt på morgonkvisten. Bäst vi knallade runt där i Enhörnaskogen i godan ro -eller ro och ro, Majken höll förstås ett högt tempo- så kom ett par damer med en Welsh springer spaniel gåendes. Toppen, tyckte Majken och accelererade i deras riktning. Nu är jag ju en sådan där trist matte som inte tycker att mina hundar ska springa fram till kreti och pleti, så det blev nej och visselpipan. Och se! Då vänder det lilla bruna livet på direkten och kommer till mig. Världsbäst, om ni frågar mig! Det fick hon veta också. Klang och jubel och gotter som trillade som manna från himlen! Och Majken var stolt som klarade det.

Efter promenaden vallade jag en uppletanderuta och där fick alla tre jobba utifrån sin nivå.

Selma har allt utom farten i uppletandet. Hon har ett snyggt sidangående vid förflyttningar, lätt för att hitta grejer och förnämliga avlämningar. Och något föremål eller två är kul att springa ut och hämta, men sen tycker hon att det kan räcka. Jag tycker att hon behöver motionen så hon fick vackert hämta fyra. Hon fick ju ändå skinka för besväret liksom, hehe.

Bojan har också fina förutsättningar i uppletandet, men saknar den mentala uthålligheten ännu och i vanlig ordning fick hon problem att hitta föremål nummer tre idag. Med lite pepp orkade hon dock ta sig igenom svårigheterna och hittade efter mycket slit ett till föremål. Då fick också hon veta att hon var världsbäst, för det är man ju när man kämpar och tar sig igenom svårigheter.

Majken och jag gick tillsammans ut några gånger i en halvcirkel och la ut föremål som hon sen fick leta upp. “Var det bara det här du ville?” undrade Majken, som nu hade fattat galoppen. Dröjer det inte allt för länge tills nästa gång vi tränar uppletande så ska jag nog försvåra genom att hon får sitta kvar på stigen och att jag själv går ut i rutan i en halvcirkel och droppar ett föremål. (Inte på fullt djup förstås.)