Det var en sekvens i “Marley and me” som jag skrattade högt åt när jag läste den för ett antal år sedan. Blivande husse och matte skulle åka och hälsa på Marleyvalpen och nästan framme susar ett vilddjur med galen blick förbi bilen (ungefär så minns jag den i alla fall) och det visade sig senare vara Marleys galna pappa.

Jag tänker mig ungefär en sådan här blick:

Vad taskig du är! Du ser ju hur blid och mild jag är! / Majken

Ibland kallar vi henne Marley faktiskt. No offense Majken, men du kan vara väldigt kaosig när du sätter den sidan till.

Släpar runt på stora grenar som är i vägen för alla, till exempel.

Som när Selma försökte rulla sig i snön och du kom brakande. Det är tur att labradortanten är tålig.
Badar i de allra smutsigaste dikena förstås.

Det är hyfsat blött här ute nu.

Men om Majken gick bananas i snön som föll i morse så låg Selma inte långt efter. Ingen njuter av snön som hon gör.

Hon bjöd till och med in Majken att brottas. Majken fattade först ingenting, men tackade ja ganska omgående. Det var en chans som måste tas tillvara på!