Eftersom notan från trädfällarna hade kunnat få den stabilaste att hicka så var det liksom inte tal om att anlita hjälp för efterarbetet, dvs att ta reda på alla grenar och kvistar och allt ris. (Stockarna skulle trädgubbarna forsla bort.) Betald hjälp alltså. Däremot fick jag igår annan hjälp, välgörenhet skulle man kunna säga att det handlade om, av mina fantastiska kompisar Eva och Calle som ställer upp i vått och torrt. Jösses, vad vi slet! Vi stretade och bar så att svetten lackade och gjorde en stor brasa av hela rasket. “Nu vill jag aldrig se en enda asp mer!” utbrast jag teatraliskt vid dagens slut, fastän jag väl någonstans insåg att de kan bli svåra att undvika. Sen däckade jag i soffan, som en strandad val ungefär.

Men det var igår det. Idag blev det andra uteaktiviteter, fast med hundarna. Majken fick spåra knappt 500 meter och nu börjar hormonerna lugna sig och nosen är på plats igen. Selma och Bojan å sin sida fick en uppletandekorridor och körde lite uppletande.

Med oss hade vi också lilla Duffy och hennes matte. Det var spårpremiär för den lilla havanaisen! 20 meter och burk med skinka på slutet. Det var grejer det, tyckte Duffy och tuffade på, sakta men säkert. Men skinkan, den slukade hon i ett nafs ! Hon är ju annars inte den glupska sorten så jag var mäkta förvånad. Nästan labradorfart på det faktiskt. Nästan.

På slutet gick vi en minipromenad med äldsta och yngsta. Rätt gulliga va?