Jobbade extra igår eftermiddag och kväll som assistent till sonen. När jag skulle parkera bilen vid hemkomsten började den bete sig märkligt. Men inga varningslampor lyste. Jättekonstigt. Fick tag på min bilmekbekant i förmiddags. Han tyckte inte att jag skulle köra någonstans förrän han kommit förbi med sin dator och kopplat in något elegant program som kan kolla om det är något fel på Fordens elektriska vindlingar. Imorgon blir det, så det är bara att vackert hålla sig hemma här ute på landet tills dess och hålla tummarna att han antingen inte hittar något fel eller hittar något som han kan åtgärda.

Tyvärr missar jag första gången med lydnadsträningsgruppen med Anne Dahlin på grund av detta. Nu är det en världslig sak jämfört med vilka olyckor som kan drabba en, men jag har verkligen sett fram emot att komma igång med mer tävlingslydnad med Majken och att få lite nya, fräscha tips. Så lite besviken är jag.

Tur i oturen idag var att dottern och lilla Duffy var på besök och eftersom vi skulle hålla oss hemmavid så passade vi på att testa lite dog parkour på min tomt. Duffy fick visa oss några grundövningar.

Kliva snyggt och elegant på stege som ligger på marken. Inga problem.
Premiär på stegen för Selma. Inget att hetsa upp sig över, enligt henne. Det är ju bara att gå.
Majken gasade på betydligt mer. Men det gick bra. Inga brutna tår.
“Det kanske räcker här?” undrar Bojan.
Gå under något.
“Okej, det ska väl gå. Lite trångt bara!” tyckte Selma.
Majken. Full fart under stolen. Sprängde fram!
Selma föreslog först den här eleganta varianten.
Stå på stenplatta. Plättlätt enligt Duffy.
I alla fall om det räcker att ställa framtassarna på den, tyckte Bojan.
En tass på den lilla träbiten tyckte Majken var lagom.
“Pilutta dig! Jag trampar väl med två då.”
På ett litet nafs var Duffy uppe på stubben. Spänstig liten tjej, det där.