Med reservation för att träningsdevisen i denna flock är kort och kul så skulle jag ändå säga att Majken som valp har varit duktig på att fokusera, inte minst jämfört med Moster Bojan, som visserligen alltid tar sig an uppgifter med stor entusiasm, men som oftast tar i lite för mycket. Mer kropp än knopp.

Men så började Majkens första löp närma sig och med detta så checkade den arma frökens skalle allt mer ur. Vi pratar veckor innan. “Måtte det rackarns löpet komma igång snart!” tänkte matten vanmäktigt för sig själv. Och det gjorde det ju till slut. Då gick det ännu sämre att träna. Jag brukar alltid prova att träna med mina tikar även om de löper och funkar det inte så avslutar vi bara snabbt och elegant. Det blev ett antal extremt korta pass. Jag går inte närmare in på detta.

Nu är det färdiglöpt för Majans del sedan i alla fall 1 1/2 vecka och sakta, sakta börjar jag faktiskt känna igen min tös. Vi träffade ena aussiegänget i veckan för lite lydnadsträning. Träningen gick väl sådär, men det fanns guldkorn. Jag kunde skönja gamla Majan.

Idag åkte vi till skogen (hela labbegänget och lilla Duffy) och spårade och då var Majken ta-mej-tusan på topp. 470 meter utan problem. Matte glad.

I startgroparna
Färdigspårat

Bojan, som inte spårat på evigheter, fick ett lika långt spår, fast med spårupptag. Det gick också som tåget. Duffy: 30 meter spår. Gick finfint. Men Selma, hon fick bara vara sällskapsdam idag och visade ganska tydligt när vi kom hem att hon hade tråkigt. Bara så att jag inte skulle tro att hon är redo för pensionärsliv.