“En labrador av den gamla sorten. Låter sig inte imponeras.” skrev Curt Blixt när Selma gjorde BPH. Han var mycket förtjust i henne och det är ju sådant en malligt kommer ihåg. Min egen, objektiva bedömning är att hon är alldeles bedårande. Faktiskt perfekt. Och jädrigt stabil.

Hon har varit det trygga navet i hundflocken ända sedan hon var runt 15 månader och labrador nr. 1, Tilda, somnade in. Labrador nr. 2 var borta sedan några år p g a hälsoproblem och kvar var Herr Pudel och Selma. Vippson var hjärtesnäll med sina labradorer, men han var inte modig. Alls. Så Selma steppade upp och bildade den stabila kärnan och det är hon än idag. Hon leder flocken med lugn, trygg tass.

Fastän de bruna labradorerna leker mycket mer tillsammans och gärna bildar hög i soffan och sånt där så tycker jag inte att Selma är utanför. Hon gör bara sin grej och till den hör definitivt inte att bilda hög. (Det har hon aldrig gillat.) Leker gör hon inte heller längre så särskilt mycket. Men plötsligt, när en minst anar det, så slår hon till.

I morse var det Majken som fick den äran.
“Hurra! Det måste vara min lyckodag!” tänkte Majken.

Selma släpper på all värdighet och kör.

Hon avslutar alltid leken medan de andra bara har börjat och snopet  undrar om det roliga verkligen redan är slut. Men där gives ingen pardon. Sedan får Bojan och Majken leka bäst de vill medan Selma ägnar sig åt viktigare saker. (Hästbajs, vattenpölar… sånt.)