Det är otroligt mycket folk som har hittat till våra motionsspår. Jag försöker ha hyfsad koll både framåt och bakåt när vi är ute och lufsar så att vi ska kunna uppföra oss väl. Men weimaranern som häromdagen dök upp från ingenstans i en liten T-korsning, den var jag icke beredd på. Nota bene , lösspringande och jagande en boll. Visserligen var den väluppfostrad, men gissa om det var triggande för labradordamerna. Boll + lösspringande hund mitt framför oss! Nåväl, inga brutna ben, så jag får väl vara nöjd. Men jag var nöjdare förr när vi fick vara ifred och det bara dök upp enstaka motionärer på våra joggingturer.

“Det kanske kan komma något gott ut av den här pandemin om folk börjar röra mer på sig i naturen” tyckte sonens ena assistent. Gott och gott. Ni skulle se lämmeltåget av vandrare som kommer gående på Sörmlandsleden några hundra meter från mitt hus, först på landsvägen och sedan upp i vår hemmaskog. Jag, som är svårt beroende av att vila nerverna i skogen med mina doggar, vill inte ha en massa ryggsäckstomtar som stegar fram med hurtiga kliv.

Ska man vara ifred så får det bli hyfsat tidiga rundor, som i morse när vi faktiskt inte stötte på en levande själ. Eller det gjorde vi faktiskt om man räknar några rådjur. Hundarna var dock mer fokuserade på de geggiga dikena än på viltet. Bajs av olika slag och gegga, det är deras melodi.

Selma avstår dock vanligtvis från leriga diken men lyckas ändå smutsa ner sig utan problem. Kolla!

Det är bara om hon är okopplad och de andra på koppel som hon ibland dyker ner i något lerigt dike. Jag misstänker att hon då i första hand gör det för att retas med de andra.

Här försökte Majken retas, med en festlig träbit. Synd bara att ingen av de andra uppbådade något intresse för den lilla klenoden.

På det hela taget var det en mycket lyckad tur, ifred från alla nyblivna friluftsentusiaster!