I måndags tvättade jag och hängde undan täckbyxorna. Dagen efter kom sommaren. Okej, jag kanske var lite sen med att plocka undan täckbyxorna, men sommaren gjorde ändå en ganska plötslig entré. Och vi som hade spårträning inbokad med det ena aussiegänget! Det blev till att slänga hundarna i sjön innan spårandet. Eller slänga och slänga. De klarade det ganska bra själva.

En lugn och belevad tillställning, som synes. Mitt i alltihopa kom ett äldre par gåendes med sin Cavalier. De var angelägna att den skulle få hälsa på mina blötdjur. “Är ni säkra på det? De kan vara rätt intensiva!” svarade jag. Men jodå, det skulle gå så bra så, så jag släppte iväg min elefanthjord som förtjust galopperade fram till den lilla hunden. Den tjöt förstås av skräck och dess matte likaså. “Ojojoj, det där går inte!” ropade hon och fiskade raskt upp sin hund i famnen. “Skyll er själva!” sa jag … inte. Man är välan väluppfostrad (även om labbarna inte alltid är det).

Sen var det dags för spår. “Lägg ett Gunillaspår!” sa jag till min kompis. Det kanske jag inte skulle ha sagt. Hon sparar inte på krutet när hon får fria tyglar nämligen, så Majken fick en så kallad utmaning att forcera den tämligen täta vegetationen. Jag tycker att Majken gjorde det bra med tanke på att det nog var hennes svåraste spår hittills, men det blev ett par pinnar bort. Bra träning (som jag brukar säga)!

Jag slog på stort och hade lagt ett spår till Bojan också – det gick finfint- så det blev en aning svettig tillställning på slutet. För mig alltså. Selma, stackaren, fick nöja sig med badet. Vem har sagt att livet är rättvist??