Det råder ingen tvekan om att jag lägger in en extra växel med hundarnas träning när vi har tävlingar inbokade. Nu ska ju tävlandet komma igång igen och då blir det rallylydnadstävlingar som jag har tänkt anmäla till efter sommaren, om inte något händer i oönskad riktning med pandemin. (Men såklart undrar man ju hur det kommer att bli med den när folk ska trängas på Gotlandsfärjor och annat i sommar.)

Det som jag inte kan tänka mig blir aktuellt för vår del i år är något brukstävlande. För Bojans del för att jag fortfarande inte kan se hur jag skulle klara att förbereda henne inför högre klass, både hur jag skulle lyckas lära henne grejerna och hur jag skulle hinna få till all den träning som behövs.  Och för Majkens del för att hon är så ung och att jag för tillfället faktiskt inte kan se framför mig hur hon skulle kunna tävla i något över huvud taget (men förhoppningsvis mognar hon och visar lite mer lydnadsmotor igen framöver). 

Därför är det kul att jag ändå fått tillbaka så mycket glädje över hundarnas skogsträning. Rätt otippat! Som i helgen exempelvis, när vi åkte en tur till skogen med Duffy och hennes matte.

Duffy fick ett litet spår och mina fick träna uppletande.

Selma överraskade med att snabbt plocka in sina två föremål utan att rulla sig mellan grej ett och två.

Bojan, som borde vara klippt och skuren för uppletande med sin fart och sin förnämliga nos, har inte alls lätt för detta. Hon har svårt att begripa vallningen och hon har i flera år haft en obegriplig fix idé att det inte går att leta efter fler än två föremål. Men hon har faktiskt gått framåt i uppletandet i år när vi har tränat mycket korridorer och på olika platser. Oftast går hon vidare och plockar in även föremål nummer tre nuförtiden och då nöjer jag mig där för tillfället.

Majken har för ett tag sedan börjat om helt och hållet med uppletandet, eftersom det blev så långt mellan träningstillfällena när hon var yngre och då blev det svårt att få till någon progression. Jag kör med retning i form av en medhjälpare som går ut i en serpentin och släpper ett föremål i taget, inte överdrivet tydligt för Majken var föremålet hamnar, men ändå så att hon får ett hum om ungefär vart hon ska springa. Hon är riktigt duktig och verkar tycka att det är kul! Jag har en plan för hur vi ska jobba bort retningen, men vi kommer att ligga kvar i den här fasen ett tag till så att det blir ordentligt genomarbetat och hon klarar att springa rakt ut på fullt djup i rutan och så.

Återigen åkte jag efter helgens skogsträning hem nöjd och belåten och harmonisk inombords, precis som hundarna var. Och detta utan att för närvarande ha en enda brukstävling som mål. Hur gick detta till …?