Det är väldigt lite i Bojans värld som kan förknippas med lagom.

Ta det här med det så kallade matintresset till exempel. Hon dräglar varje gång jag ska servera hundarna mat. Varje gång. Utomhus är hon som en målsökande robot efter onämnbarheter att glufsa i sig. Hon kan lokalisera kattbajs på åtminstone 75 meter håll.

Och när hon har svårt att förstå något som jag försöker lära henne -vilket hon i ärlighetens namn ofta har, även om viljan sällan saknas- då är svårt. Mycket svårt. Tålamod är en dygd.

Eller det där med kramarna. Jag har faktiskt aldrig haft en kärleksfullare hund, handgripligen alltså. Hon skulle kunna kramas en hel dag! Väldigt mysigt, men lite våldsamt ibland.

Idag hade jag anmält henne till en liten träningstävling i rallylydnad (avancerad klass). Med tanke på väderprognosen åkte jag upp med henne till sjön på förmiddagen och lät henne simma i lugn och ro utan störande “småsystrar”. Ingen av mina hundar har älskat vatten lika mycket som Bojan och heller aldrig simmat lika snabbt. Vår badutflykt var rena rama julafton!

“App, app, app, Bojan! Mitt på har vi ju sagt!”
“Nu fattar jag INGENTING, matte!”

Den svalkande känslan hade dock tyvärr klingat av på eftermiddagen när det var dags för träningstävling. Bojan släpade sig fram, varmast av alla. Jag förklarade för henne att det visserligen var varmt, 24 grader, men inte 34 grader vilket man hade kunnat tro när man såg hennes hasande uppenbarelse. Detta till trots skrapade vi ihop 92 poäng. Älskade hund! Hon kämpade verkligen.

Jag passade på att ge henne en tolftedels köttbulle vid två tillfällen. Hur ofta träningstävlar vi normalt? Typ aldrig! Så det var bäst att passa på att belöna upp lite medan vi gick banan och inte bara efteråt och de där köttbullsbitarna satt perfekt om man frågade Bojan.