Det var ju 100 procent förståeligt, nödvändigt och bra att en massa hundtävlingar ställdes in under våren. Och träna och ha kul kan man ju göra ändå med sin hund. Men jag måste erkänna, eftersom jag tycker att det är kul att tävla då och då, att det kändes lite… grått…

Så när det öppnades upp för evenemang med max 50 deltagare så tog jag mod till mig och anmälde Selma till en mästarklass i rally. Mod på så vis att det var lite jobbigt för coronanerverna, men övriga nerver var finfina igår när det hela gick av stapeln.

Selma är en härlig tävlingshund om hon bara inte blir för varm. Hon är mycket värmekänslig. Men det gick bra igår. Jag spolade henne med vattenslang innan vi åkte, hade max AC i bilen på väg dit, hittade en plats i skuggan för bilen och langade ändå upp silverduken och la på. Kort rastning i skuggan, väntan på vår tur i skuggan och nästan ingen uppvärmning innan vi gick in på plan… Ja, sen var det bara att köra.

Selma var på topphumör, på roadtrip med matte och dessutom i goda vänners sällskap då vårt ena aussiegäng också var där och tävlade. Ja, min coola dam fick något pillemariskt i blicken och plötsligt flörtade hon till och med med en storpudelhane! (Fast inte på plan förstås.) Lite otippat.

Det blev en härlig kväll med prima kvalitetstid med min älskade Selma. (Jag är ju nästan patetiskt förtjust i henne.) Förstås var det kul att vi landade på fina 95 poäng också, men det är känslan som är viktigast.