Kollektiva lösningar är oftast devisen i denna flock, men så icke idag när det var dags för en liten ladda-batterierna-utflykt till Gnesta och min kompis Nina. Bara Bojan, flockens absoluta myspropp och min förmodligen minst komplicerade vardagshund någonsin, fick följa med.

Bojan gav Ninas val av promenadväg, en bit på Sörmlandsleden som av en händelse sträckte sig förbi några insjöar, fyra tassar av fyra möjliga i betyg. Och när Bojan var ensamhund så var hon alldeles lagom entusiastisk över alla badmöjligheter som uppenbarade sig. Däremellan sprang hon runt oss, hur följsam som helst och bara njöt av den vackra dagen.

Efter promenaden var det dags för lunch och ett parti Alfapet hemma hos Nina. Bojan, som är en inbiten lantis, knallade lugnt upp för alla trapporna i hyreshuset, nosade runt lite i lägenheten och la sig sen och chillade på köksmattan. Det enda som fick henne att resa på sig och cirkulera med  vaggande svans var aktiviteter vid diskbänken. (Det skulle ju kunna trilla något på golvet!)

Sen var det dags för hemfärd och luftning av övriga fyrbenta. Majken hade saknat sin Bojan , men Selma däremot tyckte inte att det var så mycket att hetsa upp sig över att Bojan hade varit borta några timmar.