Yngsta sonen sov över här i natt med mig som assistent. Sovande jour. Eller sovande och sovande, men i alla fall. Det var sjukskrivning, vikariebrist och lite annat som gjorde att jag tog ett extrapass.

Och även om det är mycket passning så är han ju extremt go’, glad och mysig, den unge herrn! Bara bäst. Det tycker inte bara jag utan också hundarna. Mycket kärlek blir det. De är faktiskt alldeles fantastiska med honom, alla tre och väldigt bra på att kliva tillbaka och spela andrafiolen när det behövs.

Sen, som i morse när vi hade lämnat honom hos dagpersonalen och dragit till skogs och sedan till brukshundsklubben, då var det fullt ös, precis som jag vill ha det.

Ibland, väldigt ofta faktiskt, så slås jag av hur underbara de är, labbarna. Ja, jag blir nästan nykär i dem (ungefär som folk som får hem en valp). Blir ni också det i era hundar? Sisådär någon gång per dag eller så?