Egentligen har jag lättare att klara regn och rusk än när det blir riktigt kallt, men jag får erkänna att detta eviga regnande så smått börjar gå även mig på nerverna. Fast det är väl i sådana här lägen en förväntas tänka positivt, som att vi i alla fall inte behöver bekymra oss om grundvattennivån. Eller att det faktiskt bara spöregnade de sista 20 minuterna på dagens långpromenad.

Mina f d svärisar, saliga i åminnelse, tog det positiva tänkandet till en helt ny nivå för en herrans massa år sedan när de var på resa till S:t Petersburg. “Vädret har varit strålande och allt har gått bra. Bara en i gänget har blivit rånad. ” , skrev de på vykortet som de skickade till oss.

En sak som är bra på riktigt är att vi kommit ut och spårat både förra veckan och denna, igår i sällskap av aussiegänget. Och utan att bli som dränkta katter!

Jag har för tillfället gett upp Bojans viltspår p g a de långa liggtiderna som vi inte får till, men hoppas kunna komma igen i vår. Tills dess blir det personspår. Gårdagens dito:

Bojans, 500 meter och hyfsat klurigt med spårupptag
Selmas, 400 meter och ganska svårt det också

Majken fick ett spår av aussiematten. Utan skärmdump. Hur går vi vidare efter en sådan nonchalans???