Det finns hur många anledningar som helst att jag aldrig kommer att smälta in i jaktapporteringsvärlden. Och då tänker jag inte bara på det där att jag inte är särskilt bekväm med att ha dö’a fåglar i frysen. Eller vilket trauma det skulle vara för mig att delta i en praktisk jakt och se den ena pippifågeln efter den andra stryka med.

Bara en sådan sak som att jag glatt kommer ekiperad på träning i en plastig, snart tio år gammal picking-up-väst från Paw of Sweden, när alla andra har svindyra, bruna märkesvästar, diskvalificerar mig egentligen från allt vidare deltagande. Eller att jag inte äger ett enda kamouflagefärgat klädesplagg för den delen. (Vad är det för fel på mjukisbyxor?) Eller att jag kommer släpandes på en tantlabrador, modell tjocklabbe och dessutom tycker att hon är duktig.

Det är liksom alla fel.

Men roligt har vi, Bojan och jag, på våra jaktlektioner. Och på våra träningar också, för vi har minsann tränat med kompisar två gånger. Jaktlabbekompisar! Vi är mycket malliga över detta.

Idag var vi på apporteringslektion nummer fem i ordningen. De senaste tre lektionerna har vi delat med den energiske jaktlabbehanen som jag har berättat om förut, vilket har varit lyckat.

Jag försökte fota honom idag. Det, däremot, blev mindre lyckat, snarare fiasko. Jag hann inte med. Han ser inte klok ut på en enda bild. Sjukt snabb snubbe alltså.

Idag jobbade vi med störningar under fotgående, vänster- och högerdirigering, “klockan”, markeringar med smådummies och på slutet kom en kråka fram.

Bojan har bara apporterat riktig fågel ett par gånger i sitt liv, men det fixar hon. Till och med en kråka. Inte de fräschaste fåglarna man kan tänka sig. Ja, hon blev så yster över den rackaren att hon pep när vår träningskompis också fick hämta in den. För den oinvigde så kan jag meddela att pip vill en inte ha. Men vi skyller på trötthet och värmen! En gång är ingen gång. Hon lyckades visst skaka lite på kråkan också vid något tillfälle. För den oinvigde kan jag meddela att skakande vill en inte heller ha. Men skit samma, jag hoppas det dröjer länge till nästa kontakt med dö’a fåglar. Mina nerver, ni vet…

Bojan pausar i skuggan
Kråkskrället