Som ni vet så jobbar vi mestadels som en trupp. För att det funkar. För att det är vad som hinns med. Men Majken skulle egentligen må gott av lite fler aktiviteter på egen hand eftersom hon som hund är osäkrare än Selma och Bojan. (De är å andra sidan stabila som muren i Kina. Eller nåt.)

Därför tog jag igår med mig Majken på en kvalitetspromenad utmed kanalen efter att vi hade lämnat sonen hos sig. Givetvis kände jag mig som årets matte efter en så pedagogisk insats. Ovan miljö, gott om folk och fä, många utmaningar. Men Majan skötte sig exemplariskt. Kissade gjorde hon dock inte förrän hon kom hem till Lerhaga, så lite jobbigt för hennes nerver var det allt. Jag får helt enkelt försöka bli bättre på att komma iväg med enbart Majken – och bli årets matte fler gånger.

Silverfallet på tillbakavägen