Som den unghund hon är så har ju Majken mycket energi som behöver kanaliseras. Och inte bara genom promenader. Men ni som känner oss vid det här laget vet att det har varit svårt för mig att hitta rätt när det gäller hennes träning. Det har varit väldigt lite som har engagerat henne mer än korta stunder.

Men med risk för att jinxa allt så vågar jag mig ändå på att säga att det har gått framåt väldigt mycket de senaste två månaderna.

Vi har mestadels pysslat med tävlingslydnad eftersom jag tror att hon faktiskt tycker att den är lite roligare än andra aktiviteter. Själva momentens progression går förstås i slomo (vilket i och för sig är en utmaning i sig), men engagemanget har gått spikrakt uppåt.

En anledning tror jag är att jag har backat i träningen och helt slutat att tänka i banor som att hon borde ha kommit mycket längre med tanke på sin ålder och hur mycket vi ändå har kämpat på.

Exempelvis har jag henne kopplad i början av passen när vi tränar med kompisar så att hon inte får någon utdelning för om hon skulle få för sig att springa och tramsa och hoppa på dem. Först när jag känner att hon är riktigt med mig kopplar jag loss. Jag har också hjälpt henne mycket med godishänder vid till exempel ingångar på plan eller under det fria följet. Både passen på egen hand och med träningssällskap har varit korta och intensiva med bus och lek tillsammans. Vi har tränat mycket fartmoment eftersom hon gillar dem och bara lite detaljpillande. Osv. osv. Allt för att fånga den unga damens intresse och förekomma så att vi får mycket “rätt” och väldigt lite “fel”.

Idag tränade vi med riesengänget på hemmaklubben samtidigt som Securitas hade träning med sina hundar. Det var kort och gott mycket som hände runt omkring oss med hundar i arbete, skott och spännande människor. Ändå valde Majken att engagera sig i vår träning! Det var inga avancerade grejer men inställningen var på topp. Jag har faktiskt haft ett leende på läpparna hela dagen. Heja Majken!