Man måste ändå säga att det är prima virke i de riktigt inbitna bruksmänniskorna. Som farbrorn vi träffade häromdagen som ångade runt på träningsplan för fulla muggar. Han hade hade tydligen bytt hjärta för inte så länge sen. “Men oj, det är ju en stor operation. Och risk för avstötning och allt sådant där!” tyckte vi. “Äh!” svarade farbrorn. Visst hade han haft lite avstötningsproblem, men det var inte så farligt och förresten trodde han att det säkert var krångligare att byta ett knä eller en höft.

Eller min favoritbruksfarbror som jag träffade idag. Han hade nyss varit i Finland och tränat med en kompis. När hundarna vid ett tillfälle skulle gå sina spår så upptäckte de att det gick en björn där spåren låg. I det läget hade jag packat ihop illa kvickt och kört därifrån i en rasande fart, men inte farbröderna inte. Först försökte de få björnen att ge sig iväg genom att snärta i luften med en sådan där skyddspiska, men det blåste tydligen för mycket för att björnen skulle höra den, så den stod lugnt kvar. Då testade de att smälla igen en bildörr och ja… då tyckte björnen att det var onödigt uppställt och knallade iväg. Fritt fram, tyckte farbröderna och så fick hundarna köra igång att spåra. Och det var ju så bra för hundarna brydde sig inte alls om björnspåren!

Så med tanke på vilka hårdingar de riktiga bruksmänniskorna är så får jag allt vara ganska mallig över Bojan som prisades av en brukstant när vi tränade igår. “Jag såg att hon inte brydde sig ett skvatt om skotten!” konstaterade brukstanten nöjt. Nej, Bojan gör ju inte det. Hon är stabil. Solid as a rock.

Talkin’ to me?