Blog Image

Voff

Labradorerna Selma, Bojan och Majken


Bärandeföremål

Uncategorised Posted on Mon, June 01, 2020 18:31:35

Såklart försöker jag hålla i plånboken i tider av nedfallna jättegranar, kollapsade kylskåp och inställda spelningar. Men ibland får en vara lite wild and crazy! Jag slog till på nya bärandeföremål till rallylydnaden.

Vi har hittills kört med lösrullar, sådana som man kan använda när man tränar in rullmarkering i personsök, men de har i ärlighetens namn varit lite lätta för Selma (och numera också Bojan) att tappa greppet om, tycker jag.

Men våra nya apporter från LG apport är perfekta ! De är precis lagom stora, trät är hårt och bra och inte så tuggvänligt, de är lätta att stoppa i ryggfickan på träningsvästen och dessutom är de snygga. Jag är helt enkelt supernöjd.



Handväskhund

Uncategorised Posted on Fri, May 29, 2020 15:13:14

Vi hade besök av lilla Duffy ett par timmar igår. Maken till charmtroll får man leta efter!

Om någon till äventyrs tror att hon skulle vara en handväskhund, en liten nippertippa som förnämt trippar runt i tillvaron, så kan jag avslöja att inget kunde vara mer fel. Och ligga i knät och gosa tycker hon är ganska överskattat. När man kan lära sig saker! Som tasstarget till exempel.

Vi testade att hon fick bjuda på lite budföring. Kul och plättlätt, enligt den lilla sprintern.

Det är också kul att äta kattbajs och att rulla sig i mossa. Och det går jättebra att gå ut även om det regnar. Lite otippat. Jag trodde att hon skulle vara kinkigare med det.

Äta hundmat tycker hon ofta är rätt trist, om den inte serveras på skojiga vis, förstås. Pilla ut foderkulor ur en äggkartong eller nosa upp kulorna är kul, men att den bara ställs fram tycker Duffy är ganska ointressant. (Vad kan det vara för fel på tjejen, undrar labradorerna?)

Matte kämpar för fullt med att få till en snygg tofs på Duffy, men på ett litet kick har den hamnat på sniskan. Inte har en havanais i sina bästa år tid att vara rädd om frisyren!



Slänga i sjön

Uncategorised Posted on Wed, May 27, 2020 16:59:21

I måndags tvättade jag och hängde undan täckbyxorna. Dagen efter kom sommaren. Okej, jag kanske var lite sen med att plocka undan täckbyxorna, men sommaren gjorde ändå en ganska plötslig entré. Och vi som hade spårträning inbokad med det ena aussiegänget! Det blev till att slänga hundarna i sjön innan spårandet. Eller slänga och slänga. De klarade det ganska bra själva.

En lugn och belevad tillställning, som synes. Mitt i alltihopa kom ett äldre par gåendes med sin Cavalier. De var angelägna att den skulle få hälsa på mina blötdjur. “Är ni säkra på det? De kan vara rätt intensiva!” svarade jag. Men jodå, det skulle gå så bra så, så jag släppte iväg min elefanthjord som förtjust galopperade fram till den lilla hunden. Den tjöt förstås av skräck och dess matte likaså. “Ojojoj, det där går inte!” ropade hon och fiskade raskt upp sin hund i famnen. “Skyll er själva!” sa jag … inte. Man är välan väluppfostrad (även om labbarna inte alltid är det).

Sen var det dags för spår. “Lägg ett Gunillaspår!” sa jag till min kompis. Det kanske jag inte skulle ha sagt. Hon sparar inte på krutet när hon får fria tyglar nämligen, så Majken fick en så kallad utmaning att forcera den tämligen täta vegetationen. Jag tycker att Majken gjorde det bra med tanke på att det nog var hennes svåraste spår hittills, men det blev ett par pinnar bort. Bra träning (som jag brukar säga)!

Jag slog på stort och hade lagt ett spår till Bojan också – det gick finfint- så det blev en aning svettig tillställning på slutet. För mig alltså. Selma, stackaren, fick nöja sig med badet. Vem har sagt att livet är rättvist??



Vi har inte bråttom

Uncategorised Posted on Mon, May 25, 2020 12:54:46

Vi började dagen med ett morgondopp på den lilla badplatsen en bit härifrån. Ja, hundarna stod för själva doppandet alltså. Jag kom på att vi inte har promenerat dit en enda gång i år och efter första juni får man inte ha hundar där, så vi passade på.

Egentligen skulle vi ha deltagit i en tävlingslydnadsgrupp ett antal måndagar i maj/juni och inte alls ha hunnit med något morgonbad. Men när vi snubblade in på träningsgruppen gång två, efter bilhaveri gång ett, så insåg jag att det inte alls var vad jag hade tänkt mig.

Det visade sig att alla skulle träna samtidigt på en f d lekplats i ett radhusområde och med Majkens svårigheter att fokusera de senaste månaderna så var det jättemånga för många störningar för oss att göra något vettigt alls. Förutom de andra ekipagen som höll igång så passerade det folk på promenad, lekande småbarn, katter, hundar… och så vidare. Majken var som i en dimma och när vi åkte hem så frågade jag mig själv hur i hela fridens namn jag har kunnat tycka att tävlingslydnad är så kul! 

Jag hade trott att vi skulle köra en och en på en träningsplan och hoppats på en massa inspiration och tips för att komma vidare.

Efter nästan en veckas vånda -jag har ju liksom betalt en ordentlig summa för det hela- så hörde jag av mig till den vänliga kursledaren och förklarade vårt dilemma. Hon svarade att hon inte hade tyckt att det var så farligt med Majken, men att hon ju inte har sett henne som hon var som valp (nämligen engagerad och lättmotiverad). Hennes förslag var att istället för att delta i träningsgruppen så kan vi få två privatlektioner till hösten. Det tackade jag ja till omgående!

Men för tillfället har jag bestämt mig för att pausa lydnadträningen med Majken och göra lite annat för att hitta en bra känsla igen. Vi har inte bråttom med något alls, utan tar det lilla lugna. Spårandet är ju åter igång och det går finfint. I övrigt har jag introducerat lite enkla rallylydnadsövningar som hon verkar tycka är kul och så är planen att jobba in en stabil platsliggning och kanske budföring om jag får träningshjälp. Så får vi se vart det barkar hän framöver.



Ifred

Uncategorised Posted on Fri, May 22, 2020 17:13:04

Det är otroligt mycket folk som har hittat till våra motionsspår. Jag försöker ha hyfsad koll både framåt och bakåt när vi är ute och lufsar så att vi ska kunna uppföra oss väl. Men weimaranern som häromdagen dök upp från ingenstans i en liten T-korsning, den var jag icke beredd på. Nota bene , lösspringande och jagande en boll. Visserligen var den väluppfostrad, men gissa om det var triggande för labradordamerna. Boll + lösspringande hund mitt framför oss! Nåväl, inga brutna ben, så jag får väl vara nöjd. Men jag var nöjdare förr när vi fick vara ifred och det bara dök upp enstaka motionärer på våra joggingturer.

“Det kanske kan komma något gott ut av den här pandemin om folk börjar röra mer på sig i naturen” tyckte sonens ena assistent. Gott och gott. Ni skulle se lämmeltåget av vandrare som kommer gående på Sörmlandsleden några hundra meter från mitt hus, först på landsvägen och sedan upp i vår hemmaskog. Jag, som är svårt beroende av att vila nerverna i skogen med mina doggar, vill inte ha en massa ryggsäckstomtar som stegar fram med hurtiga kliv.

Ska man vara ifred så får det bli hyfsat tidiga rundor, som i morse när vi faktiskt inte stötte på en levande själ. Eller det gjorde vi faktiskt om man räknar några rådjur. Hundarna var dock mer fokuserade på de geggiga dikena än på viltet. Bajs av olika slag och gegga, det är deras melodi.

Selma avstår dock vanligtvis från leriga diken men lyckas ändå smutsa ner sig utan problem. Kolla!

Det är bara om hon är okopplad och de andra på koppel som hon ibland dyker ner i något lerigt dike. Jag misstänker att hon då i första hand gör det för att retas med de andra.

Här försökte Majken retas, med en festlig träbit. Synd bara att ingen av de andra uppbådade något intresse för den lilla klenoden.

På det hela taget var det en mycket lyckad tur, ifred från alla nyblivna friluftsentusiaster!



Röntgenresultat

Uncategorised Posted on Tue, May 19, 2020 19:53:26

Majkens röntgenresultat kom redan förra veckan och osannolikt nog har jag begåvats med ytterligare en hund med A-höfter och fria armbågar! Helt fantastiskt!

Det som rörde till det var att de gjorde ett bifynd när de röntgade, en “bula” på skelettet (?) i bäckenet. Veterinären kunde inte säga vad det var så bilderna skickades till Strömsholm för bedömning. Två rutinerade herrar tittade på dem och kom fram till att det med största sannolikhet är en “normalvariation”. Inget farligt och inget hon känner av. Den skulle kanske vara i vägen om hon skulle få valpar, men det har ändå aldrig varit tanken.

Om man vill kan man röntga en gång till i höst för att kolla så att den inte har förändrats. Eller kanske röntga längre fram. Eller inte alls.

Jag släpper det där för tillfället och gläds åt Majkens finfina höfter och armbågar och så får jag fundera på om jag ska gå vidare med det där eller inte i ett senare läge.



Perioder

Uncategorised Posted on Sun, May 17, 2020 15:05:47

Tränar gör vi ju för det mesta regelbundet, men det går lite i perioder vad vi gör. Nu, till exempel, känner jag att lusten att spåra, lite förutsättningslöst i alla fall, allt mer kommer tillbaka. Ja, om jag bara tänker på att lägga upp det så att jag inte fullkomligt kör slut på mig själv i alla fall.

Den här veckan har jag haft en sådan tur att jag fick ett fint fältspår här i närheten till Majken av aussiematten redan för några dagar sedan, så när dottern och jag skulle på skogsutflykt idag så lät jag Bojan få spåra istället för Majken. Så blev allt lite lagom ansträngande för matten! Och dessutom kunde jag få hjälp av dottern att göra en omstart på Majkens uppletande med lite synretning och sådär, för uppletande har hon bara fått testa sporadiskt hittills. Det blev väldigt bra träning (och behöver jag säga att Bojan spårar som en Gud?)!

Selma tycker egentligen att ett föremål kan vara lagom. Men hon ställer upp på två under förutsättning att hon har möjlighet att rulla sig mellan föremål nummer ett och föremål nummer två.

Lilla Duffy går från klarhet till klarhet. 50 meter spår idag (synretning och direktpåsläpp). Hon älskar att använda sin nos! Sen fick hon promenera lite med Bojan.



Plötsligt slår hon till

Uncategorised Posted on Thu, May 14, 2020 18:16:40

“En labrador av den gamla sorten. Låter sig inte imponeras.” skrev Curt Blixt när Selma gjorde BPH. Han var mycket förtjust i henne och det är ju sådant en malligt kommer ihåg. Min egen, objektiva bedömning är att hon är alldeles bedårande. Faktiskt perfekt. Och jädrigt stabil.

Hon har varit det trygga navet i hundflocken ända sedan hon var runt 15 månader och labrador nr. 1, Tilda, somnade in. Labrador nr. 2 var borta sedan några år p g a hälsoproblem och kvar var Herr Pudel och Selma. Vippson var hjärtesnäll med sina labradorer, men han var inte modig. Alls. Så Selma steppade upp och bildade den stabila kärnan och det är hon än idag. Hon leder flocken med lugn, trygg tass.

Fastän de bruna labradorerna leker mycket mer tillsammans och gärna bildar hög i soffan och sånt där så tycker jag inte att Selma är utanför. Hon gör bara sin grej och till den hör definitivt inte att bilda hög. (Det har hon aldrig gillat.) Leker gör hon inte heller längre så särskilt mycket. Men plötsligt, när en minst anar det, så slår hon till.

I morse var det Majken som fick den äran.
“Hurra! Det måste vara min lyckodag!” tänkte Majken.

Selma släpper på all värdighet och kör.

Hon avslutar alltid leken medan de andra bara har börjat och snopet  undrar om det roliga verkligen redan är slut. Men där gives ingen pardon. Sedan får Bojan och Majken leka bäst de vill medan Selma ägnar sig åt viktigare saker. (Hästbajs, vattenpölar… sånt.)

 



Next »